panzerfaust

Söte Gud! (ja ni vet, den där som inte finns)

Varför ända in i glödheta helvete (nej inte det heller) är svenskproducerad film, musik och TV så fruktansvärt jävla usel?

Det känns som om Colin Nutley är den ende som regiserar filmer och i varenda film sitter Rolf Lassgård och kluckar med sitt faderliga skratt och leende, Helena Bergström blir arg och ledsen helst i kombination och gråter och skriker så snoret och tårarna bildar en regnbåge mellan Helenas ansikte och den stackare hon skriker på. Vem är då Helena så arg på? Jo det är naturligtvis den mystiske och djupe Rickard Wolff som blåst av mer kajal i fejjan än vad valfri horgata i världen gör av med på ett helt år. När detta är avklarat kommer en sexfixerad Börje Ahlström insmygande och börjar tala om själens svärta samtidigt som han utbyter oförskämdheter med Mikael Persbrant som stolpar igenom rummet som om han hade ett kvastskaft där solen aldrig lyser (ja inte på mig iallafall men på dramatenskådisar kan man aldrig veta). Mikael Persbrant frågar med irriterad ton vart Peter Haber lagt apelsinerna men då Persbrant tar en konstpaus mellan varje stavelse tar den scenen ungefär tjugo minuter. Peter Haber står själv och svettas och stryker sig för pannan innan han med ett neurotiskt skrik utropar "Jag vet inget om några jävla apelsiner!" och stormar ut ur rummet. Börje Ahlström sliter åt sig en löspenis som av en händelse låg bredvid en snörvlande Helena Bergström. Med vild frenesi börjar Ahlström dirigera Arja Saijonmaa och Loa Falkman i en a capellaversion av Symfonin och Högt över havet med löspenisen i högsta hugg. När sången, skrikandet och gråtandet lagt sig förenas alla i en cabarésång medan Björn Kjellman rabblar upp schlagervinnare i bakgrunden. Vid intervjuerna efteråt berättar en tårögd Colin Nutley för svenskarna vad som är riktigt svenskt.

Hmmm det där blev längre än vad jag tänkt mig, hur som helst så känns det undefär som en svensk film. Sådan jävla dynga regisserad av dynga och framställd av usla skådespelare som inte ens kan göra sig bra på en stillbild. Resultatet kan inte gärna bli annat än dynga inte sant? Det som stör mig mest med svenska filmer är dialogerna, vem fan pratar sådär? Dialogerna i svenska filmer är ungefär lika krystade som supermodellernas gångstil. Kolla på danska filmer som Pusher eller I kina käkar de hundar och jämför med valfri svensk film. Hur kan det komma sig att danskarna kan göra bättre film än oss?! de kan ju för fan inte ens göra korv som smakar korv! Jag gissar på att svensk film är så indoktrinerad och genomsyrad av Dramaten och Bergmanrullar att den helt enkelt hamnat i ett ekorrhjul där man måste bräcka den senaste filmen i att vara pretentiös. Svenska komedier å sin sida försöker toppa den dynga som Hasse och Tage otroligt nog fått ge ut, det borde helt ärligt stå i deklarationen för de mänskliga rättigheterna att ingen individ skall utsättas för något skapat av Hasse och Tage.


Svensk TV då? ja vad ska man säga? Jag spyr på alla dessa klämkäcka lekprogram, fyllda av klämkäcka svenska b-kändisar som Anna Book, ledda av en lika klämkäck Lasse Kronér med sin klämkäcka jävla göteborgsdialekt. Allt som är sevärt i svenskt TV snor vi från England eller USA, antikrundan och Jeopardy för att nämna två. Men den största delen är verkligen skräp. Vi förväntas titta på folk som sjunger karaoke eller svarar på frågor som enbart handlar om att skämma ut dem inför de personer som betyder mest i deras liv. Uselt, bedrövligt och brutalt fördummande.

Detta inlägg blev större än vad som var tänkt och svensk musik får sig en känga en annan dag.

Får be om ursäkt för att inlägget spårade ur totalt, det kommer hända igen.